Erik Kruskopf:

STORHAMN

Sjundeå är vad dess havsstrand beträffar en avvikande kustsocken i Nyland. Medan andra i regel har rejäla strandlinjer, som vanligen sträcker ut sig i hela socknens bredd, når Sjundeå bara nätt och jämnt ner till vattnet. Kommunens gränser går ner mot kusten som en kil, som dessutom har sin spets rejält inomskärs, lite söderom Kalvön, utan någon tillgång till öppna havet. Kyrkslätt gränsar ju faktiskt till Ingå ute på Obbnäsfjärden. Man kan undra varför det är så. De två slotten Svidja och Sjundby har säkert förutsatt tillträde till havet, därifrån vägen till huvudstaden Stockholm öppnade sig, och över vilket handelsvägarna löpte.

Men för det ändamålet behövdes inga långa kuster, bara en anvädbar hamn. Och en sådan fanns det i Sjundeå: vid Pickala ås mynning. Den hamn var i tiderna faktiskt den vigtigaste på sträckan mellan Ekenäs och Helsingfors.

Klas Fleming på Svidja höll sig rent av med ett skeppsvarv ute på Kalvö, där det byggdes fartyg både för handelsfärder och för samfärdseln med huvudstaden i väst. En sjösättning där har blivit legendarisk: ett fartyg som sköts ut i vattnet men som redan under sin gir ut genom sundet körde på en klippa, sparng läck och sjönk till botten. Folk på stranden uppges då ha utropat: "Det var en makalös skuta!", varefter vattnet utanför varvet fick namnet Makalösviken.

Kuststräckans korthet har alltså inte hindrat att de funnits fartygstrafik också till Sjundeå, och under gångna sekler, när landet låg något lägre, skall det ha varit möjligt att segla ända fram till edet nedanför Sjundbygård, som kallas Fällbolindan, där det på grund av det häga stranden var bekvämt att lossa och lasta fartygen. Trafiken gick både österut och västerut längs kusten men även över till Reval, dit handelsförbindelserna från Nylands kusthamnar som bekant under gångna sekler var livliga.

Ångbåten far ut i havet från Pickala (1904) Foto: Sjundeå Sparbank

Men mot slutet av 1700-talet började det bli svårt att komma så långt upp i ån, landhöjningen hade gjort sitt till och Sjundeå fartygshamn flyttade längre ut mot havet. Det naturliga stället blev då landsvägsbron vid Pickala. Denna bro, om mycket har skrivits, måste i äldre tider har varit något slags flyttbro, för att kunna öppnas när skutor på väg till eller från Sjundby ville förbi. Just på grund av sitt läge som skärningspunkt mellan två viktiga trafikleder - landsvägen och vattenleden - utsågs platsen i början av1700-talet till marknadsplats.

Bro över Pickala å

Det var också här ångbåtar småningom började lägga till. Henrik Lindeberg berättar i skriften "Vad jag hört och sett" hur hans far på 1800-talet med statligt och kommunalt bidrag lät muddra upp Pickala åmynning. En hjulångare med namnet Thyra var den första ångbåt som anlöpte Sjundeå, men kom den gången inte längre än till den s.k. parkbryggan vid Pickala gård.

Mamseller ror vid Pickala gårdsbro.Foto: Sjundeå Sparbank, Martti Favorin: Siuntion historia

Här stoppades framfarten av Pickala gårdsbro. Senare bygdes denna om till en tvådelad lyftbro, en specialkonstruktion som väckte stor uppmärksamhet. När ångbåten från Åbo till Helsingfors eller vice versa anlände, vevades bron upp och båten kunde lägga till längre upp vid Broända, intill landsvägsbron. Här låg båten vanligen över natten, vilket sägs ha förargat Åboborna, som kanske inte fann platsen särskilt urban. Munter är också historien om hur ångbåten emellanåt körde in i gyttjan i den farliga farleden. Gårdsfolket från Pickala kommenderades då ombord för atta genom att samfällt rusa den relingen till den andra sakta vika fartyget ur dess trångmål. Båttrafiken pågick ända till 1902, då järnvägen övertog kommunikationerna.

Här stoppades framfarten av Pickala gårdsbro. Senare bygdes denna om till en tvådelad lyftbro, en specialkonstruktion som väckte stor uppmärksamhet. När ångbåten från Åbo till Helsingfors eller vice versa anlände, vevades bron upp och båten kunde lägga till längre upp vid Broända, intill landsvägsbron. Här låg båten vanligen över natten, vilket sägs ha förargat Åboborna, som kanske inte fann platsen särskilt urban. Munter är också historien om hur ångbåten emellanåt körde in i gyttjan i den farliga farleden. Gårdsfolket från Pickala kommenderades då ombord för atta genom att samfällt rusa den relingen till den andra sakta vika fartyget ur dess trångmål. Båttrafiken pågick ända till 1902, då järnvägen övertog kommunikationerna.

Det var vid denna tid, som en ny trafik inleddes: sand- och vedskutornas. Den s.k. Störsviksmalmen innehöll utmärkt sand, och eftersom åsen gick ända till stranden vid Pickalaås mynning var det lätt att här uppföra en lastningsbrygga för skutor. Här börjar historien om den sandgrop, som sedermera, efter många om och men, blev kommunal badstrand. Skutorna lade till vid en lång bryggkonstruktion, på vilken en räls för lastningsvagnar lagts ut. Rälsen fortsatte upp mot åsen och förlängdes vid behov inåt land. På samma vagnar sköts sanden ut på bryggan och kippades i båtarna. Stranden var också utmärkt lastningsplats för ved; på ett bevarat fotografi, där skolflikan Gunnel Åström (sedermera Gottberg) jämte klasskamrater åker en sådan sandvagn, kan man se stora vedstaplar som väntar på skeppning till Helsingfors.

Flickorna från klass V i Grankulla samskola vid stranden i Störsvik 1934 Foto: Bernhard Åström

Därvid kan man erinra sig att Sjundbyån liksom de flesta åar och älvar i vårt land också använts för stockflotting. Stockarna samlades sedan upp till stora bröten som över Pickala viken bogserades vidare till närmaste såg. Pickala å är för övrigt egentligen inte alls en å, utan en sund. Vikträsk hade förr i tiden bräckt vatten, och det var först med anläggningen av fabrikerna vid Kantvik som behovet av sötvatten föranledde slusskonstruktionen, som gjörde Vikträsk till en insjö. Gunnel Gottberg minns från sina barnår på Pickala gård hur man iakttog strömmen i sundet för att kunna förutsägä vädret: om vatten strömmade mot havet, var vackert väder i sikte; strömmade det inåt, kunde man vänta regn.

Trots att åmynningen och större delen av Pickalaviken är rätt grunda - eller kanske just därför - är dessa vatten inte alls ofarliga för dem som färdas på dem. Några ryska lantmätäre, som i början av seklet mätte vattendjupet och sysslade med kartläggning från ett större fartyg ute på Obbnäsfjärden, drunknade när deras roddbåt kapsejsade på väg ut till moderfartyget; till deras minne restes ett stort grekiskt kors av trä på Rödhäll, därifrån det dock försvann under den s.k. Porkalaparentesen. Men på Rödhälls strandklippor finns andra historiska minnen; bland annat talrika ryska namn med datum från parentestiden, som för övrigt inte lämnat särskilt mycket spår just i detta hörn av det utarrenderade området - frånsett just nu aktuella och på grund av sitt läge något förbryllande triumfbågen en bit öster om Pickala gård.

När Störsviksmalmens sand väl forslats bort och en grop uppståt och denna grop visade sig fyllas med vatten, började man spekulera över hur gropen skulle användas. Båtfolket föreslog att en kanal till havet skulle grävas och en småbåtshamn inrättas i sandgropen. Ej rätt stark opinion i kommunen föreföll att stöda detta projekt, men också ett annat förslag fördes fram: att göra gropen till badstrand. Ett upprop utformades - som i så många andra angelägenheter i kommunen var Gunnel Gottberg också här en drivande kraft - och märkligt nog var det badstrandsanhängarna som vann, vilket åtminstone av badarfrekvenssen att döma väl i dag kan anses vara ett populärt beslut. Vattnet är rent och dessutom ofta varmare än havsvattnet, som vid den gamla badstranden på grund av uppslamningen knappast mera riktigt lockar till bad. Även om just det hörn av Pickalaviken, där båtklubbens bryggor i dag ligger, stått en smula i utkanten av vad som tilldragit sig i dessa trakter under gångna sekler, bär denna del av Sjundeå socken på en färggrann historia om samfärdsel till sjöss, en historia vilken varken trafikanten som rusar fram på den asfalterade kustvägen eller båthmnens och badstrandens nyttjare knappast kan ana bakom dagens prosaiska sandtag, stillsamma vassruggar och en av klibbalar skuggad å.

Källor:

• Till väsentliga delar bygger ovanstående på ett samtal med Gunnel Gottberg.

• Alf Brenner: Sjundeå sockens historia ja (1953 - 1964)

• Henrik Lindeberg:" Vad jag hört och sett" (1993)

Bilder:

• Sjundeå Sparbank

• Gunnel Gottberg

• Mikko ja Rauno Lipasti